Jag vet att det inte är så enkelt. Förmodligen skulle det inte kännas bättre att ha någon som får skulden. Men som det är nu så är det jag själv som får den, oavsett om jag inte kunde påverkat det hela eller inte. Jag känner mig otillräcklig och ofta helt oduglig till den här uppgiften. Jag blir arg när jag inte kan bära mitt barn för att handleder värker eller för att jag måste vara försiktig med snittet. Det blir ännu jobbigare när han inte vill något annat än att bli buren och ligga nära.
Som tur är har mamma bokat resa hit nästa vecka. Hon kommer på onsdag och stannar till söndag. Hon kommer att bo hos svärmor, vilket jag tror kan bli bra nu när det är så nytt och jobbigt med allt. Jag hade förmodligen blivit tokig av att försöka smyga om nätterna med Max när han skriker som värst. Även om jag innerst inne vet att jag inte hade behövt det.
Nu har jag precis suttit med honom i min famn i nästan 2 timmar, han somnade till slut och jag lyckades lägga honom i sin säng. Magnus har gått ner på stan för att handla nödvändigheter åt oss. Jag vill oxå gå ut, med Max, men det är för kallt idag. Snart vaknar han för att få mat igen.
Vi börjar bli redo för besök. Även om vi är livrädda för det samtidigt, man vet ju aldrig vilket humör han är på den lille krabaten. Men det börjar som sagt bli dags att möta världen lite mer. Våga lita på sig själv och sitt barn. Men fy fan vad svårt det är....
All den här ändlösa kärleken jag känner för Max och Magnus, den är helt galen. Samtidigt så avskyr jag delar av vardagen som den är nu. Under tiden rusar hormoner och känslor, tårarna sprutar och inget stämmer överens. För ett kontrollfreak som jag blir det lite för mycket att hantera. Hur klarar man av att släppa kontrollen????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar