10 kg

Idag begrundade jag min kropp i helfigursspegeln. Jag kunde konstatera följande:

Magen är som en tom påse som bara hänger och sladdrar, högst obehagligt. Jag kan inte spänna magmusklerna alls..

Snittet verkar läka fint, iaf på utsidan, men ger en skarp kant på magen så att påsen ser ännu större och hängigare ut.

Alla blåmärken jag fick under operationen och efteråt av alla nålar, kanyler, dropp, bedövning och stick som gjorts (sammanlagt 10 st) har nästan bleknat helt.

Brösten ser märkliga ut.

Jag ser "smal" ut i profil. (ja jämfört med för ett par veckor sen alltså)

Så jag bestämde mig för att ställa mig på vågen, av nyfikenhet. Vad jag väger skiter jag rätt stort i så sett just nu. Det finns viktigare saker att fokusera på. Jag noterade att jag tappat 10 kg (varav 4.4 kg var Max) sedan sista vägningen hos MVC. Jag märker inte det någonstans förutom magen och möjligtvis mina gravidjeans som envist kasar ner under rumpa hela tiden.

Utöver allt det jag just skrivit så kan jag tillägga det bleka ansiktet, osminkade ögonen och det glanslösa platta håret. Det är lixom inte lönt att göra något nu känner jag, för antingen gråter eller så sover jag bort det  . När min sambo då säger att jag är det finaste som finns bryter jag ihop av tacksamhet och kärlek till honom.

Idag fick jag en flashback från förlossningen. Den kom i samband med att jag burit ner Max i vagnsliften när vi skulle ut en sväng med bilen och fick ont i snittet. Jag får ju inte lyfta nåt tyngre än honom och det blir ju lite tyngre och mycket mer otympligt med liften. Det gav mig oro och det triggade tankarna. Jag mindes nya detaljer och kom att tänka alla jobbiga tankar igen. Fast med lite mer klarhet kanske. Men det gjorde dem nästan ännu jobbigare. Att gå tillbaka i minnet nu, det gör nästan mer ont än för en vecka sen. Nu har det värsta hormonsvallet lagt sig och det känns som att hjärnan funkar lite bättre (med betoning på lite). Jag gråter inte hela tiden men har inte långt till tårarna. Jag är livrädd för att snittet ska gå upp igen för att jag är oförsiktig.

Max har för övrigt haft en tuff dag med mycket skrik och vaken tid. Det resulterar i att vi inte kan vila så mycket och det gör nog natten jobbig. Men jag håller tummar och tår och hoppas på att vi orkar lite mer än vi tror.