Det gick bra. Det var skönt och vi har pratat igenom allt lite. Fått ställa frågor och sådant. Jag tror att det jobbigaste var att komma tillbaka, att se BB och neonatal, vårt gamla föräldrarum som vi bodde i, den randiga soffan inne på förlossningen. Ja, allt det där visuella som vi gick förbi gång på gång på gång, alla de turerna mellan BB och Neonatal. Sånt som etsat sig fast på näthinnan, den dörren som öppnades åt det hållet, den där åt det andra hållet.
Gerd, barnmorskan var så fin. Jag började gråta bara jag fick se henne. Fast det kändes bra på nåt vis. Det var inte ångest jag kände, utan tacksamhet. För att hon förstod att det var jobbigt och att vi behövde träffas igen.
Det visade sig oxå att även läkaren hade skrivit i min förlossningsjournal att hon vill träffa mig igen, på ett återbesök fram i tiden. Så, att de inte kunde hitta någon anteckning när jag ringde idag är ju märkligt. Jag får ta upp det när de hör av sig på fredag. De skulle göra det sa de. Vi får väl se. Men jag bör inte ha något att oroa mig över när det gäller snittet säger Gerd. Det känns ju bra.
Jag har bestämt mig för att försöka lägga det här bakom mig nu. Gå vidare och inte klamra mig fast vid de otäcka minnena som hela tiden hänger kvar och luktar surt. Låta dem komma, se på dem och kanske gråta lite. Men sen släppa dem och låta dem åka bort en bit igen. Lättare sagt än gjort, jag vet det. Men jag ska försöka. Jag ska fokusera på vad jag har istället, resultatet av allt det jobbiga. Min underbara lilla familj.
Nu ska jag se framåt och bearbeta allt på ett annat plan. Första steget var att komma tillbaka till "brottsplatsen", utan att kräkas på plats. Nästa gång jag ska dit kanske inte blir lika jobbig.
Skönt :)
SvaraRadera