Tillbaka

I eftermiddag har jag fått tid hos min barnmorska här i Ua. Hon som följt oss genom graviditeten. Hon ska hjälpa mig med stygnet som är i vägen...

När jag ringde så blev hon väldigt allvarlig och jag frågade henne om hon hade läst vad som hänt, och ja, det hade hon. Hon berättade att hon blivit väldigt förskräckt och ledsen. Hon var ju medveten om min skräck för just det som hände. Som jag skrev någon gång tidigare så har jag velat ha någon att skylla på, någon som får skulden för allt det jobbiga som hände. Enklast var att ge Eva (bm) den skulden. Men det har aldrig känts riktigt bra att göra det. Och jag kommer nog inte att göra det heller. Det kommer säkert lite tårar när jag är hos henne idag men jag ska försöka prata lite med henne. Fick veta på återbesöket på förlossningen att det är ca 3-5 % som råkar ut för det här, att man inte märker sätesläge förrän det är dags för förlossning. Så det är ju oxå hyfsat ovanligt.

Nåja. Återigen får farmor komma till undsättning med passning. Jag orkar fortfarande inte bära bilbarnstolen med Max i och Magnus har väldigt mycket på jobbet. Sen är det nog bra om jag lämnar Max hemma, iaf den här gången. Vi ska ju dit igen på efterkontroll så småningom. Då får han följa med.

Men, snart är det helg och det är jag glad för! Äntligen lite mer Magnus-tid!