Ännu ett steg

Nu är jag hemma igen efter besök hos bm Eva. Hon var märkbart tagen och orolig såg jag, hon hade svårt att se mig i ögonen och konversationen var krystad. Till slut ledde jag in samtalet på förlossningen och allt det där. När jag försökte säga till henne att jag inte klandrade henne så blev hon tårögd och sa att hon önskade att jag gjorde det, för det ÄR hennes fel, sa hon. HON skulle upptäckt att Max låg fel och hon kände sig mycket besviken och dum för att hon inte gjort det. Tydligen hade hon oroat sig väldigt över hur vårt första samtal skulle bli, och hon trodde inte att jag skulle vilja träffa henne igen. När hon förstod att det var jag som ringde idag blev hon tydligen väldigt skraj. Jag försökte förklara att vägen från förlossningen till att VILJA ringa just henne för att få hjälp med stygnen har varit en rätt så krokig väg men att det kändes självklart idag.

Vi har pratat, och gråtit båda två idag. Jag har sagt till henne att hon nog fått skulden men att jag nu inte är arg på någon längre. Både jag och Magnus kan nu konstatera att det blir fel ibland. Sen att vi lyckades hamna i alla de här minimala procentdelarna gång på gång är ju sannerligen otroligt dumt och jobbigt. Men, nu gjorde vi det och vi kan inte annat än att försöka gå vidare. Jag ville att Eva skulle förstå det här men hon var inte där än, det kände jag tydligt. Jag kan bara hoppas att hon kan förlåta sig själv snart. Hon fick en kram av mig när jag skulle gå, det kändes som att det var det enda jag kunde göra för att visa att jag inte är arg. Det finns tårar kvar i mig och det kommer det nog alltid att göra för det här men kanske färre och färre för varje dag. Jag blir ledsen när jag tänker på hur Eva måste känna sig, som människa och som yrkesperson. Det kan inte vara lätt att få en sån här grej på halsen.

Jag är förvånad över min egen tankegång i det här, hur jag resonerar kring det och hur jag "väljer" att gå vidare. Det är olikt mig att inte älta, utan snarare verkligen försöka att komma ur det. Vad kommer det sig? Har jag mognat så i min personliga utveckling eller har jag bara rentav tröttnat på att tycka synd om mig själv och att andra har gjort eller gör det? För jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller oss. Kanske bara att man ska veta vad som hänt och att det varit hemskt jobbigt. Det är en resa olik någon annan det här och jag kommer förmodligen (och förhoppningsvis) aldrig att uppleva en sådan igen. Men den har stärkt mig något oerhört, det känns så. Och om så är fallet, då är jag nog tacksam för det, mitt i allt det jobbiga.

Nu ska jag ta en liten promenad i eftermiddagssolen med mina fina älsklingar. <3