Ibland förvånas man...

I morse tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen. Har haft väldigt ont i min ena handled i över en vecka nu, den är svullen och gör ont. Läkaren jag kom till kände och klämde, fick vet att jag var nybliven mamma och började ställa frågor relaterade till detta och förlossningen. För första gången kunde jag sakligt berätta vad som hänt utan att ögonen svämmade över och han tog mig på allvar. Allt från vätskeansamling till blodförlust och ont i handleden.

Han skickade mig till provtagning och där råkade jag se listan på prover som han beställt. Jag skojar inte när jag säger att det var minst 20 prover som skulle tas. Då blev jag plötsligt orolig när jag insåg att han kanske misstänkte något som han inte sagt till mig. För jag vettitusan om jag orkar med något mer strul med min kropp nu... Så, jag satt och blev nervös och till slut fick jag träffa honom igen. Konstaterad urinvägsinfektion var det som synts på proverna hittills. Och den rejäla viktnedgången sedan förlossningen konstaterade han var vätska som jag tappat. Han var fortfarande lite orolig över att jag samlat så mycket och hur det hade påverkat mig. Så han kommer att kontakta mig för resterande provsvar i slutet på veckan. Känns läskigt men samtidigt väldigt bra att någon tar en på allvar, när man inte ens fattar själv vad som hänt med en under senaste tiden. Han gjorde ett grundligt jobb och ställde rätt frågor.

Handleden? Jo han rekommenderade mig att äta Ipren, that's it. Och att försöka att ta det lugnt med bärandet av Max.

Max? Jo, han sov gott i sin säng med farmor vakandes över sig. Underbara svärmor. Tur du finns nära!

Varför så många prover? Jo, han ville vara säker på att min kropp var ok efter alla omständigheter. DET kallar jag sjukvård och omtanke.