Njuta?

Alla säger åt en att njuta av den här tiden vi har nu. Jag och Magnus har rannsakat och analyserat "den här tiden" lite idag. Jag själv har haft en skitdag och mått dåligt. Känt mig otillräcklig och likgiltig samtidigt. Magnus har varit pigg och på g och varit super med Max.

Vi kom fram till följande: När vi var på BB och neonatal så gick det inte att vara så nära och ha så mycket kroppskontakt med Max. I alla fall inte för min del. Jag var dels väldigt orörlig och hade hemskt ont och vips så hamnade han på neonatal där han i princip bara skulle äta och sova och bli bra. Vi vågade inte peta på honom av rädsla för att störa det. Vi gick hellre därifrån för att inte störa. Samtidigt var det hemskt att inte få hålla och gosa med honom.Den enda kroppskontakten vi hade var när vi tvingades amma en sovande eller ilsken bebis.  Nu när vi vant oss vid det känns det plötsligt konstigt när Max kräver närhet och trygghet. För det gör han. Det blev vi varse om idag. Han har inte kommit till ro många minuter under dagen och det enda vi fokuserat på är att få honom att somna för att sen lägga honom i sängen. Istället för att ha honom hos eller på oss och vila med honom, ha kroppskontakt.

När vi väl fattade det här, eller kanske jag snarare, så rullade tårarna. Hur dålig är jag som mamma egentligen som inte begriper det här? VILL jag inte gosa och mysa med mitt barn? Vad är viktigare än vår kontakt? En surfstund på nätet, en dusch eller plock i köket?

Vi försöker njuta. Men det är skitsvårt, det märker vi båda. Det gör mig alldeles galen och arg när jag förstår hur andra nyblivna föräldrar tycks må så fint efter bara några dygn på BB. Varför skulle vi få så mycket strul för? Varför känns det som att alla fick det lättare än oss?

Jag älskar min Max, så mycket att det gör ont i hjärtat när jag ser på honom eller hör honom. <3