Idag har nog varit den sämsta dagen på rätt länge (med småbarnsförälders mått räknat). Den började bra, men sen har det eskalerat och för ett par timmar sen var jag redo att ta livet av både mig själv och mitt barn.
Orkar inte gå in på några detaljer men jag ställer frågan en gång till: Hur fan ska jag klara av det här?
Då handlar det inte bara om det faktum att man lider av sömnbrist och är fullständigt otillräcklig som människa ca 70 % av dygnet utan även om att inte prata med vuxna människor på hela dagar, eller rentav vara helt tyst hela dagar. För jag har ju märkt att jag inte är den typen som pratar med mitt spädbarn bara för sakens skull eller för att det är brist på någon annan att prata med.
Imorgon är det dags för återbesök på förlossningen. Usch & tvi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar