25-26/1 2012

Det här inlägget är förmodligen det längsta i den här bloggens historia. Men, jag behövde skriva det för att få klart för mig vad jag minns och vad som hänt. Det beskriver Max's förlossning och ni kan välja här och nu om ni vill fortsätta läsa eller inte. 

I onsdags den 25 januari, när jag låg hemma i sängen och slötittade på tv gick vattnet. Klockan var 14.47 och jag minns att det första jag tänkte var "fan, de här byxorna vill jag ju ha med mig till BB!!" Jag ringer till Magnus och säger att vattnet har gått, han slänger på luren och rusar hem. Efter ett samtal med förlossningen så åker vi in för undersökning. Där konstateras det att Klumpen ligger i säte och det enda som kan göras är ett akut kejsarsnitt.

Chocken och skräcken tar över fullständigt och samtidigt kommer värkarna. Jag kan inte sluta gråta och får total ångest. Tänker på liknande situationer som finns i min direkta vänskapskrets och jag får panik. Vi får ingen tid att tänka utan det börjar genast preppas inför operation. En läkare kommer in och pratar igenom situationen med oss och svarar på våra oroliga frågor. Jag minns inget av svaren dock. Barnmorskan sätter nålar, ger mig medel mot värkarna och så körs vi till operationssalen. Där ligger jag sedan på operationsbritsen i en evighet och väntar på läkarna, det har kommit in någon annan som var mer akut. Jag fryser och gråter samtidigt som Magnus håller min hand och jag får syrgas i näsan. Jag profylaxandas när värkarna återkommer och undrar varför kroppen fortsätter fungera som om jag ska föda vanligt. 

Slutligen kommer narkosläkaren och sätter ryggmärgsbedövning. En av mina största "nono" för en förlossning. Det gör precis så ont som man kan tro att det ska göra. TRO mig. Den får verka och plötsligt känner jag ingenting från mellangärdet och nedåt. Det känns trivialt att en ryggmärgsbedövning och en kateter kan skrämma en lika mycket som själva ingreppet som håller på att hända. Allt verkar gå sin gång, jag känner hur det rotas runt i min mage, allt är så konstigt. Plötsligt hör vi ett barnskrik och när jag och Magnus ser på varandra rinner tårarna. Vårt barn!! De visar upp det för oss, en pojke! Klockan är 20.09. De tar ut honom till ett annat rum och torkar honom och kollar så han mår bra. Han kommer tillbaka, inlindad i filtar och Magnus får honom i famnen. Jag har svårt att se honom för jag ligger så konstigt på rygg och Magnus vågar inte vända honom mot mig i rädsla av att tappa honom. De sitter kvar bredvid mig medan läkarna "sätter ihop mig" och allt känns helt surrealistiskt. 

Jag ligger där i vad som känns som en evighet när jag plötsligt inser vad läkarna står och säger. De pratar om att det inte slutar blöda, att jag förlorar för mycket blod. Livmodern vill inte dra ihop sig och jag känner hur rotandet blir mer och mer intensivt och hur de slår på något. Jag förstår att det är inne i min mage de slår, för att det ska rätta till sig. De pumpar mig full med mediciner och kontramediciner. Jag börjar kräkas våldsamt där jag ligger på rygg, får frossa och skakar så hårt att mina armar inte ligger kvar av sig själva. Sköterskor och andra börjar hålla fast mig och lägga filtar över mitt bröst. Bredvid mig sitter Magnus med Max i famnen och bara ser på. Max vrålar i högan sky och jag försöker fokusera på det ljudet, min pojkes skrik. HAN lever, det är huvudsaken. För jag är övertygad om att jag själv kommer att dö, precis när som helst. Jag vill säga till Magnus att jag älskar honom och att han ska ta hand om vårt barn, men jag bara kräks. 

Till slut får Magnus och Max gå tillbaka till rummet vi var i förut. Efter det minns jag ingenting, förutom att jag kräks och skakar och försvinner in i någon märklig dimma. Jag vet att de kör mig till nåt ställe där det är mörkt och tyst. Nu vet jag att det var uppvaksavdelningen. Där ligger jag och orkar inte prata utan bara kräks och är törstig och det rör sig flera sköterskor omkring mig. De presenterar sig och gratulerar till min son. Min pojke som är någon helt annanstans med sin pappa. Efter en lång stund får de komma ner och hälsa på mig lite kort. Jag får för första gången röra vid Max, smeka honom i pannan med ett finger. Sen måste de gå. Magnus berättar att han trodde jag var död och vi gråter lite. Huvudsaken nu är att Max mår bra. 

Jag får stanna på uppvaket hela natten. Läkarna kommer in och pratar med mig och berättar vad de gjort och att allt verkar se bra ut. Deras lösning på problemen verkar ge resultat och jag har fått nytt blod (förlorade ca 2 liter). Jag ligger sen där, hela natten och väntar på att få komma till BB och min familj. Jag är törstig men får inte dricka så länge det finns risk för att något kan hända och jag måste opereras igen. Det går inte att sova, endorfinerna och hormonerna tillåter det inte. Men jag är så trött. En nödutgångslampa lyser mig rakt i ansiktet och en patient bredvid mig snarkar högt och vaknar förvirrad flera gånger. Morgonen närmar sig och jag börjar gråta av längtan efter mina pojkar. Alla som tar hand om mig frågar om Max och vill vara vänliga. Men jag vet ju inget själv och jag bara gråter. Magnus sitter på ett rum med vår son, han har gjort det hela natten och bara väntat och inte vetat nåt mer om mig. Han har tröstat Max och sett till att han fått lite mat. Allt det där underbara fina som man ska få när man precis fött barn är som bortblåst. Vi fick inget av det, inget barn på bröstet, ingen navelsträngsklippning och ingen gemensam fika med flagga och blå servett. Den fikan fick Magnus äta själv, med sin nyfödde son som enda sällskap. Orättvist. 

Till slut, tidig förmiddag kör de mig till BB. Jag gråter hela vägen och när jag väl får se dem brister det. De räcker mig Max och han får ligga hos mig i sängen. Vi gråter och pratar lite om vad som hände och försöker förstå att vi är föräldrar. Vi inser att det som just hänt är det absolut värsta OCH bästa i våra liv. Samtidigt. Vi får den där flagg-fikan en gång till, men de blåa servetterna är slut. Jag bryr mig inte. Jag sitter med min son i famnen och min älskade bredvid mig. 

Att det lyckligaste ögonblicket i ens liv även kan vara det hemskaste och värsta, det är traumatiskt. Imorgon ska vi träffa en kurator, det känns bra. Kanske kan vi börja tänka på hur lyckliga vi är istället för hur jobbigt allt varit hittills. 

//Uppdatering 130330: Vad jag har glömt att skriva, vilket så här i efterhand är lite ironiskt, är att ena läkaren svimmade under operationen. Jo, det är sant. Hon stod och höll i min livmoder när hon fick blodtrycksfall och rasade i golvet. Jag minns hennes gula tofflor som lixom låg åt fel håll, pekandes uppåt, där nere på golvet. En sak som jag mindes, sådär... Galet.//