Säga vad man vill om att vara förkyld men en sak är säker. Det där med att klara sig undan vissa saker som blir liiite extra jobbiga när man är lite sjuk... det kan man ju glömma nu. Det spelar ingen roll hur sunkig man är eller hur ont i huvudet man har, Max måste tas om hand. Nu är vi gudskelov två stycken och våra förkylningar har inte peakat samtidigt. Alltså, Magnus är på bättringsvägen medans jag just nu är "som sämst". Tror jag. Och som sämst den här gången är inte så jäkla farlig faktiskt. Men, sen är jag ju kvinna oxå. Jag kan, trots en jobbig förkylning, dammtorka och städa. Det i sin tur gör ju att Magnus inte tror på mig när jag sen klagar över hur dåligt jag mår.
Annat var det förr.... när det bara var vi två. Då kunde man gnälla lite extra, ligga lite mer still och "må lite mer dåligt". Då behövde man inte hjälpa till i köket, man fick lite godis och god dricka hemköpt och en klapp på kinden. Och då menar jag absolut inte att jag lurades, för dåligt har man ju mått men inte på det där manliga viset. Men det verkar inte vara förräns man blir "manligt förkyld" som det tas på allvar. Förstår ni?
Oh well.
Nu har jag puttat i mig ett par värkisar för natten, önsketanken just nu är att min högra näsborre ska sluta rinna så att jag kan sova. Värkisarna är lite för mina knän oxå. Nu när den värsta träningsvärken (lyft av tung Klump) har lagt sig så märker jag av mina knän. De orkar inte riktigt. De har fått slita i många månader nu och jag är ju fortfarande tyngre än vad jag bör vara. Sen hjälper det inte att vi bor på tredje våningen och det är tungt att bära när jag ska upp och ner. Det blir en ond cirkel... Jag vill ut och röra på mig, men jag får ont, får jag ont kanske jag ska vila, vilar jag förblir jag fet. Slutresultatet av den ekvationen är tröstätande.
Jag får ångest varje dag när jag ser mig i spegeln, kroppen är helt jävla seppo efter det här äventyret. Klart jag fattade att den skulle se annorlunda ut och att magen skulle bli slapp. Men, jag hade inte räknat med snittet och att det skulle påverka så mycket. Jag kan lätt säga att jag avskyr allt jag ser när jag tittar i spegeln. Jag blir oxå väldigt ledsen när jag säger det, för så vill jag inte ha det. Jag tyckte ju faktiskt om mig själv, för inte så himla längesen. En parantes.
Viktigast av allt är att jag ska MÅ bra. Just nu gör jag inte det och då blir det så här. Ett tråkigt och egocentriskt inlägg på bloggen. Sorry about that.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar