På onsdag är det 8 veckor sedan Max kom till världen. Jag inser nu att den bergodalbana som man har befunnit sig på sedan starten har börjat sakta ner och plana ut. Tror jag skrev någonstans att jag skulle ägna mig åt att se framåt och inte älta omkring allt som varit. Jag tror faktiskt att jag lyckas rätt så bra.... Sedan återbesöket på NÄL för ett par veckor sedan, där läkaren konstaterade att jag läkt som jag skulle, var på något vis den sista pusselbiten som behövdes. Sedan dess har jag nästan inte tänkt på det alls. Jag tror inte heller att jag har fällt några tårar, av just den anledningen.
Känns skönt, och, väldigt konstigt. Nu försöker jag koncentrera mig på att vara en bra och tålmodig mamma. Det sistnämnda är en utmaning utan dess like för mig. Max är helt underbar och jag älskar honom så men gud vad svårt jag har att viga mitt liv och min vardag åt hans vilja och rytm. Det ger mig konstant dåligt samvete.
Han har börjat skratta den lille korven. När hans lilla fina ansikte spricker upp i ett leende och han gör de där gälla ljuden ifrån sig så blir jag helt varm, DÅ kommer tårarna. Lyckotårar.
Idag ska vi till jobbet och fika, jag och Max. Det ska bli himla roligt men samtidigt är jag nog lite nervös. Det är första gången jag kommer dit som den nya människa jag har blivit. Kanske det inte märks så mycket utåt men jag känner det så väldigt starkt inne i.
Max har dagen till ära gett mig dispans så att jag både har hunnit duscha och tvätta håret. Känns bra att kunna komma till jobbet och inte lukta kräks och flottigt hår. Jag tackar ödmjukast!
Hepp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar