Tänkte på en sak under babymassagen igår. Utöver alla snygga och fräscha mammor dvs...
Under tiden som vi förberedde våra barn och la dem på mattorna med handdukar och grejer så var det naturligtvis ett herrans massa gull med bebisarna. Förutom i vår hörna. Jag KAN inte gulla med Max. Eller jo det kan jag men inte som de flesta mammor tycks göra (och vill göra). Ni vet, det där jollrandet och petandet i magen och "gosigosigosgos". De frågar ungarna ditt och datt och pjataj såhäj. Jag är inte kapabel till det. Där satt jag och mådde dåligt över min observation och tittade på Max som låg där och såg nöjd ut (han bajsade kanske just då...) och jag satt och smekte honom över pannan och näsan och vi tittade på varandra. När vi sen då skulle "be våra bebisar om lov" för att få massera dem fick jag nästan panik. Jag fattar grejen, man ska inte massera någon utan medgivande, men jag har svårt att fråga min 6 veckors bebis högt om det är ok att massera honom.. Men alla mammor frågade på sina fina jollrande vis och jag nästan viskade till Max om jag fick. Det kändes SÅ JÄKLA tramsigt.... Hemma kan jag göra det, tror jag, men inte bland folk. Knappt hemma heller för den delen, och jag får ångest varje dag för att det är så tyst här hemma.
Min fråga/fundering lyder: Vad är det för fel på mig som inte klarar av det där? Hur påverkar det Max och hans uppväxt? Varför måste ALLA andra ha förmågan att pjata med sina små och komma på saker att pjata om med dem?
Finaste Ninan, det kommer inte påverka Max alls. Förutom möjligtvis att han lär sig att kärlek och samhörighet inte är något man behöver tala om. Jag var likadan med Jack men tror- har man någon så nära sig, i hjärtat, så de är en del av en själv, så behövs inga ord. Kan la inte gå runt och prata med sig själv ;) KRAM!
SvaraRadera