Sedan i fredags har jag tänkt såååå jääääkla mycket. Eller ja, det började nog innan fredag. Oron över att oroa sig över tankarna som förmodligen ska komma smygande. Dumt va? Det enda jag tänker på är hur dagarna och nätterna var för ett år sen. Med början i fredags. Allt från hur vattnet gick, lyckan som strömmade genom kroppen, förväntan och glädjen över att få möta den lilla klumpen som bott i magen så länge..... till fullständig kaos, operation, nära-dödenupplevelsen, ångesten och oron. Jag minns att för rätt så exakt ett år sen satt jag och skrev ner allt, här i bloggen. Det var en måndagkväll och jag satt på föräldrarummet utanför neonatal medan Max låg och sov i sin balja inne på avdelningen. Jag och Magnus kunde inte sova och visste nog inte om vi var lyckliga eller bara helt förstörda.
När jag går och lägger mig nu om kvällarna så snurrar det, tankarna går fortare och fortare, jag minns nya saker. Eller kanske hittar min hjärna på dem?? Det tycker upp fragment som glömts, eller gömts undan, och som ger det hela mer glädje eller ångest. Beroende på i vilken scen i filmen det hör hemma.
Många säger att jag ska fokusera på den fina pojken vi har fått. JA SÅ KLART! Men, det fokuset kan inte ta bort tankarna och känslorna. Jag MÅSTE få minnas. Jag kommer förmodligen att känna det här fler gånger, år efter år. Det enda jag begär är en liten, liten gnutta förståelse. Kanske en kram och lite hålla om. All den styrka jag har jobbat upp under året, för att orka ta mig igenom allt försvinner lite nu.
Såklart mitt i det här så händer en massa annat. Man ska slåss med kommunen om förskoleplats, jag försöker bevisa mitt värde på jobbet, jag försöker få respons från ställen som är viktiga för mig och för andra (inbillar jag mig i alla fall). Svärmor har diskbråck, flyttar och behöver hjälp och stöd, mamma är här och vill vara med mig och hjälpa svärmor. Magnus har häcken full på jobbet och Erik skulle fyllt 80 år idag. Jag önskar att jag och Magnus fick chans till att vara bara han och jag, en liten stund. Gå på en dejt, på bio, vad som helst! Allt ska hinnas med och samtidigt har vi en underbar son som tar vår tid. Det finaste tidsfördriv man kan ha. Och ändå får man så jävla dåligt samvete över att inte räcka till. Att inte duga. Små idiot-triviala saker som mina hormonfinnar i ansiktet, den äckligt peppande pissf*ittan på barnmorskemottagningen som vill hjälpa mig att gå ner 2 kg till innan jag kan få mina gamla ppiller för att slippa se ut som en krater i ansiktet. SOM OM HON KAN PEPPA MIG?? Hon har istället förstört. Att jag låter henne göra det är svagt av mig, jag vet. Men jag orkar fan inte. Jag orkar inte hålla på att kämpa med den biten oxå. Inte längre.
Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Jag är nog mest besviken. Över att jag inte pallar stå över de här skitsakerna. Att jag inte kan vända dem ryggen och bara leva mitt liv som det är precis just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar