Än så länge går det bra idag. Min lilla korv verkar må bra. Fortsätt hålla tummarna!
Tittar på gamla avsnitt av Greys Anatomy. Ett litet barn föds genom en akut operation och det lilla skriket som hördes där fick mig att krampa i hela kroppen. Jag minns Maxs första skrik. Så tydligt. Jag minns hur vi såg på varandra, jag och Magnus, och bara grät av lycka. Det slog mig nu att det varit timmarna och minuterna efter det som spelats upp i min hjärna, gång på gång. Inte skriket och lyckan vi kände precis innan. Från och med nu ska jag spela upp och stoppa filmen på exakt det stället, allt som hände före och efter det i operationssalen spelar ingen roll längre. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar