Efter flera nätters sovstrul har jag så brutit ihop helt. Det gjorde jag nog redan igår men det var först idag som det nådde kulmen tror jag. Det händer mycket nu, förutom att det är tufft om nätterna. Amningen har strulat och Max blir helt galet arg när jag försöker få honom att amma, men flaskan tar han utan att knorra. Eftersom jag har kämpat rätt mycket för att få ihop det här med amningen har det gjort mig väldigt ledsen och så klart, det gör ju fysiskt ont efter ett tag...
Max har oxå haft en massa prickar över hela kroppen som inte verkat vara till besvär men blossat upp och sett irriterade ut och jag har smörjt och smörjt. Sen har det dykt upp lite andra saker som inte verkar riktigt bra men som jag väljer att inte nämna här, för känsliga läsares skull. Men om ni vill ha ledtrådar så kan jag ge er två. Bajs och grönt. Så, vi stannar där.
Så idag var det dags för BVC besök igen. Vi skulle ha "mammasamtal" idag. Det betyder att man får fylla i en enkät som ska fånga upp förlossningsdepressioner. Jag kan väl säga som så att jag aldrig hann komma till själva enkäten förrän tårarna rann och jag berättade om allt för Lotta (BVCtjejen). Hon kom fram till att de problemen Max hade kunde bero på mjölkproteinallergi. Så, i ett nafs bestämde vi att amningen ska avslutas. Inte bara pga mjölkproteinet men även då det har blivit ett jobbigt moment, både för mig och Max. Sen har han även fått en speciell ersättning som är fri från det dära och vi ska prova det i en vecka för att sedan prova med den gamla ersättningen igen. Se om det blir någon skillnad.
Så kom vi till enkäten då. För att göra en lång historia kort så vill Lotta att jag ska träffa både läkare (för vidare depressionsskattning) och en psykolog. Jag hävdar bestämt att det är strulet med Max och den icke befintliga sömnen som gör mig helt kaiko. Men, vi får väl se. Lotta ville ha mig till läkaren redan idag men jag sa nej, det blev bara ett stressmoment. Så, hon ska ringa på tisdag för att se till att jag kommer dit igen. Hon är bra Lotta.
Det känns ledsamt att avsluta amningen. Det är inte bara en matgrej, det är ett samspel mellan mig och Max, en mysig stund där det bara är han och jag i en liten bubbla. Nu försvinner den och det gör ont i mig. Men eftersom det kan göra mer skada än nytta så får det vara. För hans bästa. Jag är ledsen över att jag inte orkar ta hand om honom om dagarna utan att gråta och inte orkar hantera hans ledsna stunder. De är inte så många eller långa men för mig blir de det. När han ler och skrattar mot mig blir jag alldeles varm, men när han gråter eller skriker blir jag fullständigt kall och likgiltig.
Så, jag hoppas och önskar att det är sömnbristen och oron som gör mig sån här. Jag vill kunna känna att jag älskar mitt barn hämningslöst och utan förbehåll. Inte må dåligt och vilja lämna honom när han skriker. Det dåliga samvetet över att ens tänka de här tankarna, att känna så här tar nästan kål på mig. Jag har aldrig känt mig så här skyldig i hela mitt liv. Varför valde jag att bli mamma, jag kanske inte är gjord för det?
Idag kom syrran med familj och joinade partyt. Pappa kom ju i tisdags kväll. Allt händer samtidigt och det hela smakar bitterljuvt. Om en stund ska jag gå och lägga mig och sova. Magnus har Max ett par nätter nu. Min önskan är att jag blir som vanligt snart. Tack gode gud för att familjen är här, samtidigt som jag önskar att jag var i bättre fas....
Jag är rädd och orolig, ledsen och sorgsen. Varför måste det här vara så svårt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar