Plågsamma tankar

Idag kom det två statusuppdateringar på Facebook. Ja, det kom fler än så naturligtvis men just de här två har satt spår i min själ.

Den första. Min vän väntar barn, det är do-day om bara några veckor. Idag fick hon veta att barnet har lagt sig i säte och det ska göras ett vändningsförsök på onsdag. Barnmorskan har sagt åt henne att ta med sig BB-väskan, just in case, om barnet måste plockas ut eller det sätts igång på nåt vis. Jag ringde henne och vi pratade lite. Självklart är hon nervös men ändå tacksam över att få veta så här i förväg och innan det är akut.

Den andra. En relativt ny och lite ytlig bekant väntar oxå barn. Idag lade hon ut en jättefin bild på sig själv i bikini, njutandes av sista doppet innan do-day. Imorgon väntar ett planerat snitt. Hon ska snittas för att hon hade en traumatisk första förlossning för några år sedan.

I eftermiddags såg jag med ett halvt öga på serien Sjukhuset. Där följs läkare, sköterskor och andra i deras arbeten. Bland annat en barnmorska på förlossningen. Jag såg de få minutrarna som handlade om förlossningen och jag kunde inte sluta gråta. Jag satt där och höll hårt i Max och bara grät. Inte för att det var läskigt eller för att det gick snett. Utan bara för att jag mindes allt igen.

Tre händelser, helt oberoende av varandra triggar så fruktansvärt mycket i mig att jag inte står ut. Jag kastas tillbaka till den 25 januari 2012 och blir så ledsen, arg, besviken. Jag får dåligt samvete över att det blev som det blev, att det gjorde så ont. Att jag sa hej då till min familj, att jag blundade och ville dö. Att jag lixom gav upp.

Jag vet att det kommer att gå bra för min vän och min bekant. Det vet jag för att de är starka och bra kvinnor, de har gjort det här förut. De är lugna och sansade. Dessutom säger statistiken att risken för komplikationer vid sådant här är minimala.

Jag önskar att jag kunde få bli hel igen. Se tillbaka och minnas, ja, fast med lite mindre ångest och rädsla. Kunna hitta det fina i allt som var. Och ja, jag vet, det blev ju himla bra till slut........ Om jag inte hade fattat det själv så lovar jag att alla andra har lyckats pränta in det i min skalle. För det är lite farligt att känna, att visa sin ångest för andra. Det är jobbigt att höra och människor blir besvärade. Då måste de påminna en serru, om hur himla bra det blev till slut.

Och bra blev det, förbannat bra till och med. Men ibland måste man. MÅSTE man få känna och tänka och få ångest. Gråta över det som sårat en i livet. Om man inte får minnas sin egen smärta, hur ska man någonsin kunna veta vem man är?