Lycklig

Efter en sjukt jobbig natt utan sömn har jag varit en smula ur gängorna idag. Men, trots det så har jag känt mig lycklig och tacksam över det jag har. Jag har suttit här ikväll och klappat och strukit mig på magen, medan Klumpen har buffat omkring där inne och gjort sig påmind om sin existens. När jag tittar ner ser jag hur magen rör sig, hur det töjs ut och darrar till ibland. Ibland håller jag på att tappa andan för att den kommer åt en lunga eller något annat känsligt organ där inne. Det är som att luften går ur mig och jag fylls av en värme som inte går att beskriva.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att det här är mitt barn, VÅRT barn som finns där inne. Snart får vi träffa den som bott inne i mig så länge. Jag längtar så att jag nästan blir tokig. Samtidigt vill jag inte att det här ska ta slut, den här stunden när jag sitter och stryker mig om magen och ser hur den rör sig. Jag får dåligt samvete över de gånger jag förbannar min kropp och magen för att det gör ont och den är i vägen. Det är ju vår Klump, vårt lilla frö, där inne. Hur kan jag bli arg och trött på det??

Påminn mig om det när jag är som tröttast, surast och argast.