Långsam

Att vara långsam, det är helt nytt för mig. Jag har alltid ilat, gått fort och snabbat mig. Inte nödvändigtvis stresssat (visst, ibland så) men sällan dragit benen efter mig. Jag har stört mig på människor som är långsamma och som tar tid på sig, jag vill vara effektiv och inte gå och dra. En av dem som stört sig på mig och mitt rännande är Magnus. Och han har retat sig rejält. Den tiden är numera förbi, till hans glädje. Nu är det nämligen tvärtom.

På vägen hem från stan idag, vi hade varit ute och strosat i nästan 2 timmar och avslutat med handling på Willys. Min rygg började krångla och stelna till och jag fick dra ner på tempot ytterligare, jag aktar mig nämligen väldigt för att ränna på nu när jag vet hur konsekvenserna kan bli. Då sa Magnus till mig; "Det är så gôtt att promenera med dig nu, för du m_å_s_t_e ta det lugnt, det är lixom någon annan som sätter tempot för dig". Ja, han har helt rätt. Det är någon annan som bestämmer väldigt mycket just nu, men inte är det han! Haha!!

Nu har jag fikat klart på min kopp kaffe och goda morotsmuffins. Dags att börja pilla lite med Klumpens rum. Förresten, tror ni jag kom ihåg att mäta fönstret och köpa gardiner idag? Nä, så klart inte. Jag har bara hållt på med det där i några veckor nu. Vad ska man göra för att lyckas komma ihåg???

Fingret? Jo det är ok... nu kan jag använda det på tangentbordet utan att börja gråta men jag är ändå försiktig. Köpte nya "fingerplåster" (jo det finns!!) idag och tänkte byta förband så småningom idag.. Hoppas att det inte börjar blöda igen..