Hemmalunch

Sitter hemma och äter min lunch idag. Kom hem för att krama mamma hejdå vid tåget för en stund sedan och innan jag åker tillbaka till jobbet käkar jag lite.

Fan, vad jag känner mig usel. Jag älskar min mamma, blir så glad när hon kommer hit och vill vara här. Men så har jag nån inbyggd stelhet och ilska som alltid kommer fram då. Jag kan inte slappna av och blir arg när mamma vill vara snäll. Varför blir jag sån? Hon betyder ju allt för mig, utan henne hade jag inte varit den jag är. Snällare och finare mamma och mormor får man leta länge efter. Varför måste jag visa mig stark hela tiden, jag är ju inte det...

Även om det inte låter så, så har vi haft det mysigt de här dagarna. Jag har det i alla fall. Tror nog att jag börjar lära mig att hantera vår distansrelation, men det är svårt att veta vad "som vanligt är" när man inte har haft nåt sånt i den livsfasen man är nu. Och det är det enda jag önskar, att allt ska vara som vanligt. Såna här dagar vill jag bara vara i Skåne, ingen annanstans.

Nu ska jag torka saknadstårarna och åka tillbaka till kontoret.