I morse såg jag fram emot en diskussion och eventuell handlingsplan för problemet på jobbet. Tyvärr var platsansvarig hemma och sjuk så det blev istället en massa prat om det hela med alla andra på jobbet. För ALLA andra vet om det här. Det har pågått sedan den här människan började för nästan 3 år sen. Från och till, i perioder. Men INGEN, jag säger INGEN har tagit upp det här med henne. Är inte det märkligt? Är det den svenska blygsamheten som gör sig påmind?
Återigen, hur kommer man åt det här? Jag ska sitta ensam med den här människan i sommar och jobba. Jag LÄR ju säga något, förr eller senare. Men det är inte mitt ansvar känner jag, samtidigt som jag inte på något sätt vill jinxa min möjliga fortsättning där med att göra mig "ovän" med någon. Det hela är mycket, mycket märkligt.
Nåja, jag har haft en bra vecka på jobbet. En bra fredag med mycket pedagogik när vi bara var två stycken i rummet som kunde samtala i lugn och ro. Skönt. Fredag är fredag, det är en sak som är helt säker där.
Ärligt talat, tips emottages med glädje..... Hur ska jag/vi approacha fismonstret?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar