Jag kan inte sova

Att plötsligt inte kunna komma till ro och sova. Efter 10 månader av konstant trötthet. DET mina vänner, är ett märkligt tillstånd. Jo, idag blev Max 10 månader gammal. Min store lille pojke. <3 nbsp="nbsp" p="p">
Det är så mycket som snurrar i mitt huvud, fortfarande. Bara för att jag inte har skrivit så har det ju inte tagit slut precis. Kanske att tankarna har bytts ut mot andra men ändå.

Just nu är det mycket kring vårt boende och vårt engagemang i brfen som är aktuellt. Att jag känner mig otrygg i mitt eget hem. Våra jobbiga grannar, folk som inte kan sköta sig eller ta sina styrelseuppdrag på allvar. Att jag i princip alltid stöter på patrull när jag ska sköta mitt projekt, som jag fått mandat av styrelsen att sköta. Man blir trött av det. Av att konstant stångas med idioter som ska kunna eller veta bättre eller kanske bara annorlunda. Det sabbar MIN plan, MITT tänk. Jag hatar verkligen när någon kommer in och petar i det jag bygger upp. HATAR.

Jag köpte en nyckelring i en trendig inredningsaffär i Stockholm för nåt år sen. Minns inte namnet på den, sådär störigt nära att komma på det ni vet. Men skit samma, det var inte det viktiga. Det viktiga var nyckelringen. En enkel liten plåtrektangel, inpräntat i den stod det "Alla andra är dumma i huvudet". Just bara för att jag har plockat av den från knippan och lagt den på något bra ställe så stämmer den mer än någonsin. (säger hon utan att ha fått hybris)

Annars då? Jo det är bra. Viktklubb fortsätter. Man kan väl säga att jag är "off schedule" men går fortfarande neråt. Vägning imorgon men hittills har jag tappat 12,4 kg. Det känns bra och min kropp känner skillnad. Jag har förlängt abonnemanget och vill gå ner 10 kg till. Jag har 7 kvar till min orginalmålvikt. Så det blir alltså 3 extra jag vill ner. Minst. Nåja. No stress. Eller vad säger man? Bonus är att jag får på mig gamla kläder igen. Inte "gamla kläder" som Sällskapsresan utan mindre storlekar. Det var det om vikten.

Max växer. Han har blivit 78 cm lång och väger knappa 12 kg. Han ställer sig upp vart han än kan, släpper gärna taget utan att tänka sig för och står en stund. Tills han kommer på att han inte håller i nåt. Då dimper han med rumpan ner i backen. Han pratar, säger inget särskilt ord men älskar att säga "ah" och vill att vi härmar. Så kan vi sitta i en kvart "ah, ah, ah, AH, aaah, aah". Min älskling. Jag begriper inte att jag bara får ha honom på heltid i 3 månader till. Jojomen, sen är det dags att börja dra mitt strå till stacken igen. Så att säga.

Vi är förkylda nu, både jag och Maxen. Vi hostar och står i. Det skär i mammahjärtat när jag hör honom andas med tät näsa och hosta om nätterna. Men det går än så länge ok. Jag hoppas att han känner igen det och inte blir så rädd som de första förkylningarna.

Med Magnus är det bra. Jag kämpar som en tok med att gå ner i vikt och han lixom bara glider med. Plötsligt kan han ha gamla kläder! I en jäkligt mycket raskare takt än jag själv. Orättvist! Fast det är ok. Jag gläds med honom. :) Vi har det bra tillsammans, alla tre. Åtminstone jag känner det. Minus de störande momenten i vårt boende. Jag önskar så klart att vi fick mer tid åt varandra och att vi kunde få hjälp att passa (klara av att lämna) Max lite mer så att bara vi kan göra saker. Det ÄR tufft att "bara" ha en farmor som hjälp. Sen att hon är guld värd och ställer upp innan jag hinner lyfta luren och ringa efter henne. Återigen, jag saknar min familj....

Jag kan hålla på i evigheter ikväll känner jag. Inte ett dugg trött och Max är orolig. Så här har jag inte suttit på ett år. Framför datorn i mörkret mitt i natten. Då var jag höggravid och kunde inte sova för att någon därinne höll mig vaken. Nu är han på utsidan, i sin säng och hostar. <3 p="p">
Jag har fått en ny kompis!! Hon heter Karin och hon har en flicka, Elsa, som är född 2 dagar efter Maxen. Vi är lite mer jämngamla än de andra mammorna jag lärt känna här i stan. Känns skönt med någon annan som har liknande värderingar som en själv. Jag gillar Karin! Och Elsa! Och Max gillar dem båda två oxå!!

JO, just det! Det händer massor på jobbet nu. Folk slutar och börjar och vi flyttar omkring och får nya rum och nya platser. Till min stora glädje slutar en människa som jag faktiskt har haft ont av sedan start. Inte alltid men väldigt, väldigt ofta. Dessutom kommer jag att få ett eget rum. Alltså, ett EGET rum. Haha, tänker ni, det är väl en självklarhet att ha ett eget kontor!? Nej, inte där jag jobbar. Först tänkte jag tacka nej, nu blir det ju inga störiga moment att dela med. Men så lugnade jag mig och tänkte.... jag kan stänga dörren, få vara ifred och öppna när jag vill. Jag behöver inte må dåligt över att inte få nåt gjort när jag stressar över att inte få vara ifred med mina tankar. Jag kan göra mitt jobb mycket bättre!! Det ni!!

Nu får jag nog sluta. Har inte ni somnat så lär jag kanske göra det snart. Det här är väl lite hur mitt liv ser ut, just precis nu. Glädje, lycka, oro och sorg. Allt på en gång. Men det kanske är precis så det ska vara? Visst?

Nattinatt!