När viljan är stark men lusten är noll? Det sägs ju att vill man så kan man. Vet inte om det stämmer särskilt bra faktiskt. Inte just nu och inte på mig i alla fall. Jag vill mycket men det är långt ifrån allt som blir som jag vill.
Jag har så mycket som jag vill berätta, men jag orkar inte. Kanske låter tramsigt eftersom jag sitter och skriver just nu. Jag kanske är trött på att berätta? Och det låter förmodligen ännu tramsigare och tarvligare om jag säger att jag just nu kan känna att jag skiter i att berätta för andra hur mitt liv är. Jag mår väldigt bra i det själv. I livet alltså. Även om jag är en fattig, föräldraledig, tjock mamma som i princip enbart lever för mitt barn så känns det rätt. Just precis nu känns det rätt. Inget annat är viktigare just nu.
Jag oroar mig mycket för många saker, trots mitt bedyrande om hur fint jag har det. Jag oroar mig för vänner och familj, pengar som inte räcker till, jobbet som börjar nästa år och över min egen hälsa. Jag stressar över att jag inte blir smal tillräckligt snabbt, för att jag inte är snygg nog jämfört med alla andra fina mammor här i stan. Oroar mig för att Max inte vill äta som förr, för att han tvunget vill ha mat på natten och för att vi kanske gör helt fel. Tänk om vi gör helt fel!? Jag blir så trött på mig själv ska ni veta. SÅ IN I HELVETES TRÖTT på mig själv. Så trött på mig själv för att jag inte vågar gå på babysim med min son för att jag inte vill visa mig för andra.
Att bli förälder är helt fantastiskt. Sånt som var viktigt för blir plötsligt väldigt ointressant och sånt man aldrig trodde kunde spela roll, gör plötsligt det. Min hjärna går på högvarv varje dag för att greppa alla nya intryck och lärdomar som dyker på mig.
Se där, det blev ett inlägg trots allt. Som det ska vara, med tankar och inte en saga för er att läsa. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar