Fördelar & nackdelar

Ibland får jag såna där "funderarattacker". Ni vet när man grubblar lite över livet i sig, familjen och vänner. I mitt fall ifrågasätter jag oftast min flytt hit till Uddevalla, valet att bosätta mig långt från min familj. När jag funderar får jag hemsk ångest och blir ledsen över att tänka på hur få människor har velat se hur jag lever mitt liv här. I början tjatade jag och bjöd hit folk och höll på. Men när man märker att det inte hjälper och att de man tror bryr sig inte visar så mycket intresse, då tröttnar jag. Kanske är det tramsigt men det känns som att bara för att jag valde att leva mitt liv här så får jag gilla läget, det är för jobbigt att komma hit för att ses. Att jag lixom får "stå mitt kast". I början åkte jag oxå ner mycket till Skåne, nästan varje månad. Men även det blir bara psykiskt påfrestande när man märker att det bara är jag som försöker. Dessa eviga turnéer runt landskapet för att hinna träffa alla. Det förväntas alltid av mig att jag ska komma och träffas när jag är i Skåne. Vad människor inte verkar förstå är att jag inte vill spendera min tid i Skåne med att flänga runt på snabbfikor. Så många relationer som blivit lidande för att jag flyttat. Att det ska behöva bli så gör mig om möjligt ännu mer ledsen och jag vet inte hur jag ska få tillbaka dem. Tro nu inte att ingen varit här  hos mig på 7 år. Så är det inte. Det finns de som är helt fantastiska och faktiskt från lite oväntade håll visar sitt engagemang.

Min nya egna lilla familj. Som jag älskar så fruktansvärt. Men som inte verkar intressera ihjäl någon precis. Jag trodde i min enfald att vänner och familj skulle komma farandes och krama om oss och dela vår lycka fort och ofta. Eller i alla fall ringa och höra hur vi mår och hur det går. TROTS att det mesta går att läsa här i bloggen. Jag inser att jag väldigt sällan pratar djupa saker med någon längre. Förutom Magnus. Ytterst få känner mig längre, inte den jag är nu. Inte Magnus heller för den delen, vi har förändrats båda. Alla har vi olika liv nu, det förstår jag ju. Men jag önskar att det fanns några minuter, då och då, för att slå en signal och bara säga: "Hej! Hur är det idag?". Sen vill jag ju oxå fortfarande vara den vännen som någon vill prata med, dela med sig av sina liv till. En sån man ringer till när man har något skoj att berätta eller bara för att prata bort en stund i väntan på en buss. 

Nästa fundering är just bloggen. Jag delar med mig av mitt liv här, den är min dagbok. Den finns för mig och för er som läser den. För dem som vill ta del av mitt liv. Med tiden har fler och fler fått tillgång till den bland vänner och kollegor. Jag har alltid varit restriktiv med vem som får läsa den men samtidigt känt att den faktiskt inte är hemlig. Men personlig. Det märks att jag inte skriver ALLT som jag känner eller om ALLA jag möter i min vardag. Vissa konflikter eller situationer kanske inte är helt lämpliga att ventilera här. Jag vill aldrig hänga ut någon men ibland måste jag skriva när något känns jobbigt. Det tråkiga med bloggen är att sedan jag började med den när jag flyttade hit så blir det där vardagssnacket och höra av sig-grejen i princip obefintlig. Återigen, mitt fel?

Jag har tänkt flera gånger att lägga ner bloggen. För att jag tror att den personliga kontakten skulle bli bra igen. Men, varför ska jag ta bort något som gör mig hel? Bloggen har funnits med mig så länge och jag skriver här för mig själv framför allt. Vad är det som säger att telefonen magiskt börjar ringa om jag slutar skriva?

Det finns fördelar och nackdelar med allt i livet.

Oj, vilket tungt inlägg det blev. Men så känns det ibland och den här gången var jag tvungen att få ut det ur systemet. Nu ska jag ta vara på den soliga dagen. Och fundera vidare över bloggens eventuella död. Jag tror inte jag är helt redo att sluta än.