Insikt

Igår trodde jag att jag var förlorad, på väg in i väggen, nästan död. När jag slog upp ögonen så ville jag inte vakna, till vilket pris som helst, jag ville bara sova vidare. Önskade att dagen försvann ihop med mina tankar och ångest. Rent fysiskt klarade jag inte av något alls. Att äta frukost var en kraftansträngning utan dess like och direkt efter somnade jag igen. Sen låg jag där, hela dagen, i soffan och glodde eller sov. Inget annat. Glo och sov. Helst ville jag sova för då kunde jag inte tänka. Oron för att depressionen kom krypandes igen, att hela min vardag skulle slås sönder, var väldigt tydlig.

Jag fick liv i mig igen någon gång under sena eftermiddagen. Vi skulle till Köket med några kollegor och se ett band spela. Det var verkligen som att kliva ur en dräkt och ta på sig en annan, sminkad och fin. Men vilken rolig kväll jag fick, en helt fantastisk vändning från hur jag mått under dagen. Roliga människor, skitbra musik och god mat och kanske liiiiite för mycket att dricka.

När jag vaknade idag, så väntade jag på ångesten. Ja, jag somnade om men det hade nog mer med tequilan jag drack igår att göra än med just ångesten. Idag känner jag mig nästan "normal". Lite skör kanske och har fortfarande inte lust med några måsten. Men jag har inte ont inuti bröstet och magen.

Kanske är det så att jag behöver sådana här dagar för att fungera? För att klara av krav och livet i sig. De här dagarna kommer ju ibland, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker nog se dem som energi-samlar-dagar, acceptera dem.

Solen strålar och jag tror att jag ska hänga på balkongen. Med mig själv, utan mina tankar. Min hjärna har gått på högvarv de senaste månaderna och det känns så tydligt. Men vart gör jag av allt? Vem ska orka lyssna? Orkar jag prata?