Jag har hört att den bästa lindringen för träningsvärk är att träna lite till. Sagt och gjort. Eller ja, träna och träna... Gå. Fick ju rätt ont i benen efter promenaden i måndags, oklart varför eftersom jag har gått den rundan mååååånga gånger utan att känna något vidare i benen. Måste ha varit motvinden och det faktum att jag inte har gått på rätt länge. Övningarna gjorde sitt de med. Var stel även idag.... Men eftersom jag var sugen på en promme så gick jag samma runda idag, om än i något lugnare tempo. Det ska bli intressant imorgon.
Jag har häcken full på jobbet, övertiden har redan börjat visa sig. Dock gör jag det med glädje, jag blir så upplyft över att för varje dag känna mig starkare och säkrare i det jag ska jobba med så jag hade kunnat sitta i tolv timmar i sträck! Nu klarar ju inte min hjärna det riktigt så jag får helt enkelt tagga ner lite. Jag har massor som ska hinnas med men det gäller att ta det lugnt och metodiskt.
Efter jobbet var jag och köpte mig en ny tandborste (antecknar intresseklubben nu?) eftersom min nuvarande var ett felköp med alldeles för hård borst. Jag sprang på ett par snygga OCH billiga jeans som jag var tvungen att prova. De passade! Så jag köpte dem, trots min just nu skrala ekonomi. De sitter något för tajt över låren, men perfekt i midjan... tänk att man ska ha så fantastiska proportioner! Nåväl, min förhoppning är att de töjer sig aningens, sitter i dem just nu för att stretcha dem lite.
Ja, de flesta som känner mig vet redan det här men jag berättar ändå. Det är en rätt så stor grej (för mig) och jag är nöjd och stolt över mig själv och vad jag har åstadkommit. Jag tar det från början:
Sedan jag träffade Magnus gick jag upp en hel del i vikt, runt 25 kg när jag vägde som mest för ca 2 år sedan. Jag har haft ångest över det länge, men oxå tvingat mig själv till att acceptera mig för den jag är. Det sistnämnda har tagit tid och det har inte varit förrän nu, när jag funnit balans och fullständig trivsel i mitt liv som jag kunnat gå ner i vikt igen. Det började dock under helvetestiden i Munkedal, då rasade jag 10 kg pga magkatarr och konstant illamående över min jobbsituation. Jag märkte såklart skillnad i kroppen och kände mig i våras peppad att gå ner under mer kontrollerade former. Så, nu har jag tappat totalt ca 19 kg och jag känner mig bra! Mina promenader har stärkt mig oerhört och jag känner hur jag orkar mer och hur min kropp har förändrats, både i positiv och negativ bemärkelse. Jag har hittat min grej och trivs med det!
Därav mitt ökade intresse för kläder och nya jeans! Det är ju såklart roligare att köpa kläder nu när de passar bättre och jag vågar framför allt klä mig annorlunda jämfört med tidigare. Visst, jag är ingen sticka precis men nu mår jag bra i min kropp och klarar därför mentalt av att låta bli att "klä ner mig". Dessutom har jag ju nått min måttstock, mina gamla Leejeans som jag hade när jag träffade Magnus för 6½ år sedan.
Det har dröjt sedan april till nu för mig att skriva om det här. Kanske har det varit rädslan över att tappa kontrollen och ramla ur det hela men oxå för att jag för första gången gjort en sån här bedrift enbart för mig själv och min egen del. Ingen annans. Man ska respektera varandra och sig själv för den man är och aldrig döma andra utifrån hur de ser ut. Du kan aldrig veta vad som ligger bakom en annan persons yttre och dessutom är det hjärtat och hjärnan som räknas, inget annat. Det är lätt för andra att säga "det är bara att börja träna", eller, "du får ju tänka på vad du äter". Men ingen vet egentligen vad som sker och man ska inte behöva försvara sig.
Jag mår bra och det är faktiskt huvudsaken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar